Hälsoministeriet vs. RFSU – vem har egentligen ansvaret för vården?

Den här veckan i Rukwa har vi besök av representanter från Tanzanias hälsoministerium. Innan de skeppades runt för att titta på projektaktiviteter fick de en grundlig presentation av TMEP-projektet. Delegaterna fick höra hur TMEP tränar hälsopersonal på sjukhus runt om i regionen i SRHR och mansvänlig service när det gäller familjeplanering och testning av sexuellt överförbara infektioner, liksom hur projektet hittills lyckats öka andelen män som utnyttjar familjeplaneringsfaciliteter i regionen från 1 procent till 8 procent.

Som sig bör ställde besökarna en hel del frågor. Frågorna denna dag var ganska tuffa men relevanta, om vad vi gör för att ungdomar och män ska känna sig välkomna till hälsofaciliteterna för familjeplanering, rådgivning och testning av sexuellt överförbara infektioner. Har vi infört särskilda tider då bara ungdomar får komma till mottagningen så de inte behöver riskera att stöta på sina föräldrar? Har vi tider för endast män? Har vi renoverat några hälsofaciliteter? Frågorna kring hälsofaciliteterna var många och tonen intresserad med uppfodrande kritisk – har vi verkligen gjort det man kan förvänta sig av ett projekt med våra ambitioner?

Men just i den stunden är det något med frågorna som känns fel. Till slut lindar en Sida-utsänd svensk kvinna in en svidande kritisk fråga i en mängd ursäkter i förebyggande syfte. Hon menar verkligen inte att förolämpa någon, men hur kommer det sig egentligen att delegaterna från hälsoministeriet ställer dessa frågor till denna lokala organisation som implementerar projektet och RFSU när det är hälsoministeriets faciliteter som vi diskuterar? Om det ska införas tider för ungdomsmottagningar eller om faciliteter ska renoveras är väl detta ändå hälsoministeriets ansvar?

Den kritiska tonen förefaller plötsligt bakvänd och positionerna skiftar. Var är egentligen de riktlinjer från ministeriet som behövs inom den offentliga vården och som hälsopersonalen så länge väntat på undrar en projektaktiv kvinna från de lokala myndigheterna. Hon får ett undfallande svar och delegaterna antar plötsligt en mjukare framtoning.

Hela situationen är minst sagt intressant. Kritiska frågor till biståndsprojekt brukar jag i allmänhet tycka är bra. Det vore ju illa om hälsoministeriet på grund av sin ekonomiska situation bara skulle stå med mössan fint i hand och tacka alla NGOs för vad de än kan tänkas använda för fuffens metoder i sina projekt runt om i landet. Men i den här situationen tycks det mig som att delegaterna i sällskap av en internationellt finansierad NGO helt enkelt glömt bort vilken stol de sitter på när det gäller ansvaret för vården. En åkomma orsakad av många år av biståndssamarbete, månntro..?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s