Det ingen får göra

Jag är arg. Jag är ledsen. Den senaste tidens brutala våldtäkter, nu senast i Sundbyberg, har väckt ett slumrande raseri inom mig. Det är nog nu. Abb bas.

Jag har under mina båda vistelser i Tanzania hört mer om sexuellt våld än jag någonsin velat. Men min reaktion under de senaste månaderna har förvånat mig – istället för den lidelse jag känt för frågan tidigare har där funnits en obekväm stumhet. Jag har inte känt någonting.

Häromdagen så ändrades detta. Tårarna flödade, ilskan brände i bröstet och det var som om någon kastat bensin på den eld i magen som länge varit som en falnande ljuslåga. Det som fick dammarna att brista var ett blogginlägg av systern till tjejen som blev överfallen och våldtagen i Sundbyberg förra helgen. När jag läste att systern gått in på Flashback forum, mindes jag knuten i magen när jag först sett nyheten. Jag hade tänkt att det skulle börja dyka upp skuldbeläggande kommentarer om tjejen, såsom det brukar göra efter en uppmärksammad våldtäkt. Men den tanken hade snabbt lugnat sig. Det var ju så brutalt, på öppen gata. Inte kunde någon falla in i den gamla utnötta skuldbeläggningen av kvinnan i ett sådant här fall. Men tydligen kunde de det.

En vecka efter att jag anlänt till Tanzania blev jag och en väninna utsatta för ett taxi-rån. Vi satt i baksätet, dörrarna låstes om oss, vi blev hotade till livet och slagna till tystnad. Jag hade ingen röst på två dagar efteråt och blåmärkena efter att panikslaget ha bankat på de tonade rutorna tog förvånansvärt lång tid att läka. Men jag hade tur. Det hade kunnat gå så mycket värre. I slutet av färden fanns förutom oss fyra män i bilen. När de slutligen släppte av oss gav den stora, tjocka bossen oss några goda råd. Vi skulle tänka oss för, inte lita på folk, aldrig hoppa in i en taxi med vem som helst. Som att ansvaret inte låg på honom. Jag, å min sida, protesterade inte utan föll in i hans version av var det hela hade gått snett. ”Jag vet”, jämrade jag mig ”Jag vet ju allt det där och ändå gjorde jag det”, full av ågren och skam över vad jag inte borde ha gjort.

Vi får inte ge män de här argumenten. De får inte finnas i vårt språkbruk, de får inte finnas i lagsystemet, de får inte existera i den allmänna diskursen. När en man begår ett våldsbrott så ska han veta att det inte finns någon som stöttar den här typen av argumentation. Han ska känna i magen att alla kommer att anse att ansvaret ligger på honom ensam. Han ska inte ges någon möjlighet att förtränga sin skuld med att det var offret som inte borde ha kommit i vägen. Valet att olovligen tränga sig på någon med våld måste vila tungt på hans axlar.

För att detta ska bli verklighet måste vi jobba med samhällets attityder till frihet. Vi kan inte fortsätta ta mäns frihet som något givet, vilken resten av mänskligheten måste anpassa sig kring. Mäns frihet måste inskränkas till att endast gälla så långt som den inte skadar andra. På samma vis som kvinnors frihet måste utsträckas till att gälla till just den punkten. Detta måste in på ett tidigt stadium, det här måste visas i allt vi säger och gör gentemot våra barn, det här måste inpräntas och jobbas med. Det måste röra om djupt inne i de attityder kring manligt och kvinnligt som vi knappt är medvetna om att vi bär på.

Vi måste också jobba med mäns attityder till och respekt för kvinnors ägande över sina kroppar. Jag skulle vilja se fler satsningar av den typ RFSU har här i Tanzania på ungdomsgårdar i Sverige. Anordna genusdiskussioner, vrid och vänd på gamla trötta föreställningar och regler kring manlig och kvinnlig sexualitet!

Låt oss en gång för alla slänga ”hon borde inte ha…” i soptunnan. För det är förövaren som under inga omständigheter får och det är det enda som spelar någon roll. Det är från den utgångspunkten vi måste arbeta. På allvar denna gång. För det är nog nu. Abb bas!

 

 

Läs systerns blogginlägg här: Men det var min syster det hände

Läs mer om RFSU:s projekt Tanzanian Men as Equal Partners här: Internationella projekt – TMEP

Advertisements

Hälsoministeriet vs. RFSU – vem har egentligen ansvaret för vården?

Den här veckan i Rukwa har vi besök av representanter från Tanzanias hälsoministerium. Innan de skeppades runt för att titta på projektaktiviteter fick de en grundlig presentation av TMEP-projektet. Delegaterna fick höra hur TMEP tränar hälsopersonal på sjukhus runt om i regionen i SRHR och mansvänlig service när det gäller familjeplanering och testning av sexuellt överförbara infektioner, liksom hur projektet hittills lyckats öka andelen män som utnyttjar familjeplaneringsfaciliteter i regionen från 1 procent till 8 procent.

Som sig bör ställde besökarna en hel del frågor. Frågorna denna dag var ganska tuffa men relevanta, om vad vi gör för att ungdomar och män ska känna sig välkomna till hälsofaciliteterna för familjeplanering, rådgivning och testning av sexuellt överförbara infektioner. Har vi infört särskilda tider då bara ungdomar får komma till mottagningen så de inte behöver riskera att stöta på sina föräldrar? Har vi tider för endast män? Har vi renoverat några hälsofaciliteter? Frågorna kring hälsofaciliteterna var många och tonen intresserad med uppfodrande kritisk – har vi verkligen gjort det man kan förvänta sig av ett projekt med våra ambitioner?

Men just i den stunden är det något med frågorna som känns fel. Till slut lindar en Sida-utsänd svensk kvinna in en svidande kritisk fråga i en mängd ursäkter i förebyggande syfte. Hon menar verkligen inte att förolämpa någon, men hur kommer det sig egentligen att delegaterna från hälsoministeriet ställer dessa frågor till denna lokala organisation som implementerar projektet och RFSU när det är hälsoministeriets faciliteter som vi diskuterar? Om det ska införas tider för ungdomsmottagningar eller om faciliteter ska renoveras är väl detta ändå hälsoministeriets ansvar?

Den kritiska tonen förefaller plötsligt bakvänd och positionerna skiftar. Var är egentligen de riktlinjer från ministeriet som behövs inom den offentliga vården och som hälsopersonalen så länge väntat på undrar en projektaktiv kvinna från de lokala myndigheterna. Hon får ett undfallande svar och delegaterna antar plötsligt en mjukare framtoning.

Hela situationen är minst sagt intressant. Kritiska frågor till biståndsprojekt brukar jag i allmänhet tycka är bra. Det vore ju illa om hälsoministeriet på grund av sin ekonomiska situation bara skulle stå med mössan fint i hand och tacka alla NGOs för vad de än kan tänkas använda för fuffens metoder i sina projekt runt om i landet. Men i den här situationen tycks det mig som att delegaterna i sällskap av en internationellt finansierad NGO helt enkelt glömt bort vilken stol de sitter på när det gäller ansvaret för vården. En åkomma orsakad av många år av biståndssamarbete, månntro..?